Den sommartid nu kommer...

Det är juni månad och det här året har utvecklat sig väldigt annorlunda än jag kunde föreställa mig. Livet tuffar på och vissa saker vill man förändra och andra är man nöjd med. Att inte ha några mål eller visioner är hur tråkigt som helst. Jag motiveras av mål och drömmar. Jag behöver saker att se fram emot. Det som får mig att må dåligt måste jag förändra om det inte ska bryta ner mig på sikt. Jag tror att jag är en person som kanske har lättare än andra att fastna i destruktiva mönster och därmed har lättare för att gå in i väggen. Om jag inte lyssnar på kroppen och känner efter hur jag mår så kör jag på. Och det slutar med total krasch och utmattningsdepression och en vilja att avsluta livet för att slippa ifrån det hela. Personer som inte själv varit där kan inte föreställa sig hur det känns. Det måste upplevas för att man ska förstå. Har man en gång varit där och tagit sig tillbaka så vet man också att det finns en risk att hamna där igen. Vi är alla olika. Jag kan bara beskriva hur jag upplever det. Livet går upp och ner och påverkas av olika saker som händer en själv, anhöriga och världen runtomkring.

Vet inte vart jag ville komma med detta, men den stora händelse som påverkat stora delar av detta året är Corona-viruset. En pandemi som stannat av stora delar av samhället. Det är omöjligt att inte påverkas av detta. Uppmaningar om att stanna hemma, tvätta händerna och social distansering påverkar alla. Reseförbud till världens alla länder och många inställda evenemang. Detta kan man inte påverka, det är bara acceptera att just nu är det såhär. Och det fungerar. Det kan vara såhär ett tag. Men på lång sikt är det fruktansvärt jobbigt att leva i en slags en dag i taget mentalitet. Det stressar mig att jag ska leva som vanligt och gå till jobbet. (Kan ej jobba hemifrån). Men jag måste ta bort allt det som får mig att må bra. Träningar - inställda. Tävlingar - inställda. Träffa vänner och familj - undvik om ej nödvändigt. Resor - inställda. Konserter och liknande - inställt.

Hur ska jag hitta återhämtning och må bra när det jag behöver tas bort? Endast den halvtråkiga vardagen finns kvar... och funderingar över hur länge detta ska pågå? Det är nedbrytande för mig. Jag kämpar med att acceptera och göra det jag kan för att må bra. Men nånstans finns ändå tankarna i bakhuvudet och gnager och tar energi. Stresshanteringen blir sämre. Tålamodet mindre och sömnen sämre. Svårare att koppla av och längre tid för återhämtning krävs. Jag måste kämpa för att må bra. Säga nej till saker som jag vill göra men inte orkar. Jag måste kompromissa för mycket med den person jag vill vara. Måtte detta jävla virus dra vidare och försvinna!

Jag är inte ett dugg orolig för att bli smittad och bli sjuk. Just nu hade det nästan känts som en befrielse att få bli sjuk och stanna hemma 3-4 veckor. Feber, hosta och andningsbesvär alla dar i veckan hellre än att behöva hantera den stress som viruset bidrar till.

Nog om detta. Över till hur det har påverkat min aktieportfölj. För påverkat den har det gjort. Jag tror diagrammet kan tala för sig själ:

En kraftig nedgång såklart som följd av den oro som uppstod över hur Corona kommer påverka samhället och ekonomin. Oron finns kvar men börsen har ändå återhämtat sig till en viss del. Vi är fortfarande mitt i pandemin och hur och när den är förbi är det ingen som vet. Inställda utdelningar och uppskjutna stämmor påverkar utdelningarna. De bolag som valt att dela ut är med i de gröna staplarna, de andra kanske kommer till hösten? Eller sparar utdelningen till nästa år? Inget av mina bolag har gått i konkurs och det är inget jag oroar mig för heller. Ett annorlunda år har det varit och kommer fortsätta att vara.

Fortsätt kämpa!